Höstens program
15 sept 19:00 Start med korv i massor!
22 sept 18:00 Äventyrsminigolf!
29 sept 19:00 Film och glassbuffé!
6 okt 18:00 Innebandy!
13 okt 19:00 Frågor i skogen!
20 okt 18:00 Bowling i hela hallen!
27 okt 19:00 Besök av Conny Söder!
3 nov 18:00 Innebandy!
10 nov 19:00 Papier Maché- del 1!
17 nov 18:00 Skeppsbrott i Ramdala!
24 nov 19:00 Papier Maché- del 2!
1 dec 19:00 Sockerbitsbyggeri!
8 dec 19:00 Julavslutningsfest!

Se hela programmet
programsidan.
Följ oss!

Tänkvärt

På denna sida hittar Du en del tänkvärda berättelser och tankar. Läs dem gärna!

 


Dörren med bara ett handtag

Ibland kan det kännas obehagligt när någon knackar på dörren en mörk kväll när jag är ensam hemma. Jag vill gärna veta vem som är på andra sidan dörren så jag slipper skrämma upp mig själv i onödan. Är detta ett resultat av för mycket dåliga skräckfilmer eller visar det bara på mitt behov av trygghet?

Nedanstående bibelvers, från Upp 3:20, är en vers som jag har hört många gånger. För mig fick den ny innebörd när jag läste den ord för ord.

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”

Orden jag fastnar för är dessa: ”Om någon hör min röst…”. Gud knackar på mitt hjärtas dörr. Inte på det där obehagliga sättet, utan på ett sätt som får mig att känna mig trygg. Han talar till mig från andra sidan dörren och får mig att förstå att det finns ingenting att vara rädd för. Tänk om alla dörrknackare kunde vara så.

Dörren som Gud knackar på är konstruerad på ett lite speciellt sätt. Det finns nämligen bara dörrhandtag på insidan. Det innebär att bara en person bestämmer om dörrens ska öppnas eller förbli stängd – och det är du. Gud har, genom sin död på korset, öppnat sin dörr för oss. Har du öppnat din för Honom?

Greta Jakobsson, från Crossnet.se


En riktig vän

De fyra vännerna Carro, Bella, Nicke och David stod vid trottoarkanten och väntade på sina föräldrar som skull komma och hämta dem.
– Idag gick det bra på innebandyn! Vi är ju ett toppenteam tillsammans, sa Bella glatt.
– Ja, det gick ju riktigt bra idag, instämde Nicke.
De skrattade nöjt allihopa med varandra.
– Och på onsdag så är det ju volleybollturnering! Sa David. Då är det vi igen och vi är ju så bra när vi är tillsammans vi fyra.
– Ja, sa Carro, då är det vi igen. Det går så bra när vi fyra spela tillsammans.
– Nu kommer mamma, säger Nicke. Men vi ses på onsdag då! Vollyboll!

När Nicke hade åkt blev det genast lite tystare bland vännerna på trottoarkanten. Ingen vet riktigt vad de ska säga. David försöker bryta tystnaden.
– Eh…ja men då är det ju vi fyra igen på onsdag på volleybollplanen.
– Absolut! Instämmer tjejerna. Vi fyra som ett lag!
– Där är min mamma, säger Carro, och hoppar in i bilen.

Nu är det bara Bella och David kvar som väntar. Nu är det ännu tystare sen Carro åkte. Det är lite spänt och sån där obekväm tystnad mellan dem båda. De har liksom inget att säga varandra. Det är inte samma relation mellan dem när inte alla fyra är tillsammans.
– Mmm…, säger Bella.
– Ehhmm…Jaha…, försöker David.
– Volleyboll då… på onsdag… vi fyra…säger David lite blygsamt och försiktigt.
– Ja på onsdag är det vi fyra, svarar Bella.
Äntligen kommer Bellas pappa.
– Men på onsdag då, säger Bella och åker iväg.
Slutligen kommer Davids skjuts också.

Ibland är det jättelätt att umgås när man är många och stämningen är lätt och glatt. Denna berättelsen påminner lite om min relation med Jesus och kanske din också. Det är skoj att umgås tillsammans och dela gemenskap med varandra, men när det bara är Jesus och du eller Jesus och jag så kommer den där jobbiga tystnaden igen. Tystnaden talar för sig själv. Relationen som jag trodde var så bra mellan mig och Jesus är som två främlingar. Utanför gruppen så känner jag plötsligt inte vem min vän Jesus är. Men Jesus känner mig. Därför är det så viktigt att vi delar en personlig relation och gemenskap med Jesus. Så att vi inte alltid behöver vara en stor grupp för att umgås med Jesus. Att få Jesus som vän och ta hand om relationen med Jesus är enkelt. Lättast är det att bara prata med honom genom en bön. Vi behöver bara välkomna honom inom oss och säga:

”Jesus jag vill att du ska vara en del av mitt liv och jag vill ha en personlig relation och gemenskap med dig.”

Så att när vi umgås med Jesus kommer inte den där tystnaden igen. Utan det är en riktig vän som du umgås med och som får vara med i allt du gör. Jag vet att de vänner jag umgås med känner jag ganska bra. Jag skulle inte umgås med någon som jag inte riktigt känner, så därför är det så viktigt för mig att Jesus får vara med där jag är så att vi kan vara riktiga vänner med varandra. Så låt Jesus vara med i ditt liv och lär känna honom som alltid vill vara din vän. Så blir relationen med honom jättebra.

Julia Månsson


Förlåtelsens blod

Blodomloppet går två vägar. Till hjärtat och från hjärtat. Om det inte kommer något blod till hjärtat, så kommer det inte heller något blod från hjärtat. Om det inte kommer något blod från hjärtat kan det inte heller flöda något blod till hjärtat.

Genom Jesu död på korset får vi ta emot förlåtelse för all vår synd och allt vad vi gjort fel, ”…och blodet från Jesus, Hans son, renar oss från all synd.” (1 Joh 1:7). Det handlar om förlåtelsens blod som flyter till oss, till hjärtat.

Tänk att det finns förlåtelse utan gräns. Tänk att Jesus dog på korset för att min synd skulle bli förlåten och för att jag skulle bli försonad med Gud.

Människor försöker på alla möjliga sätt att lindra den skuld man går och bär för allt fel man gjort i livet. Man försöker lindra skulden för alla människor man skadat genom sina ord och handlingar. Man försöker olika vägar och bortförklaringar för att försöka må lite bättre. ”Det var inte mitt fel” eller ”Alla gör ju så.” eller kanske ”Det är väl inte så farligt?”

Men normalt försvinner inte skulden av alla bortförklaringar. Det finns ett bättre sätt: ”Om vi bekänner våra synder är Han trofast och rättfärdig, så att Han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh :9)
Genom att bekänna våra synder för Jesus kan vi både bli förlåtna och renade. Vi behöver inte bära på skulden längre. Inte för att vi har blivit perfekta, utan för att Han som är perfekt har tagit vår skuld på sig för att vi skulle gå fria.

Det är förlåtelsen som vi tar emot. Det är blodet som flyter till hjärtat. Förlåtelse utan gräns. Men ofta sätter vi själva en gräns för den förlåtelse vi kan ta emot. Vi ger den inte vidare. För att blodet ska kunna flyta till hjärtat, måste det också finnas ett flöde från hjärtat.

Bibeln säger: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.” (Matt 6:14). Det finns ett samband mellan den förlåtelse vi ger ut och den förlåtelse vi tar emot. I bönen ”Fader vår” finns det en begränsning i vår bön om förlåtelse. Vi ber att Gud ska förlåta oss på samma sätt som vi förlåter andra.

Det är viktigt att du kan förlåta andra. Inte bara för de andras skull, men för din egen skull. Då en annan människa skadat dig genom sina ord eller på annat sätt, är det lätt att tänka att du ska ge igen. Att du ska visa dem att du inte tolererar att bli behandlad på det sättet. Du kan ligga vaken på nätterna och argumentera om hur orättvist det var och du kan hålla långa försvarstal som ingen annan än du själv lyssnar på. Det kan till och med vara så att den som sa det där till dig inte har en aning om att du blev sårad. Han som gjorde fel går fri och du som inte gjorde fel sitter fast i de orden som blev uttalade. Visst är det orättvist!

Det finns människor som har låtit sit liv förstöras av vad någon sa för 30 år sedan. Det har satt sig djupare och djupare tills de har blivit förbittrade människor, ja till och med fysiskt sjuka. Jag har hört talas om människor som har blivit omedelbart helade i det ögonblick de kunde förlåta en annan människa.

Sitt inte fast i det som varit. Våga släppa taget om det som skadat dig. Säg till Jesus ”Jag vill förlåta, hjälp mig”. Då du gör det släpper du förlåtelsens blod vidare från ditt hjärta och du kan börja leva igen.

Begränsa inte förlåtelsen. Låt blodet flyta till ditt hjärta, ta emot förlåtelse för vad du har gjort. Låt blodet flyta vidare från ditt hjärta, förlåt dem som sårat dig. Lev i det dubbla flödet. Bli fri från både det du gjort och vad andra gjort mot dig.

”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
Matt 6:12

Sammanställt av Mathias Manneklint


Fotspår i sanden

Ibland kan man känna sig helt ensam och övergiven i denna mörka och onda världen. Då är det underbart skönt att få veta att det finns en som bär genom allt det jobbiga.

Klicka på länken och ladda hem ”tavlan”, skriv ut den och sätt upp den i ditt rum som en liten påminnelse för varje ny dag att Gud bär just Dig.

Fotspår i sanden

Mathias Manneklint


Skeppsbrott

Skeppsbrott? Hur är det egentligen?

Jag kan tänka mig att det är ungefär som att ligga på en luftmadrass en sommardag
och plötsligt överraskas av någon som försöker välta eller knuffa av en ner i vattnet.
Man kämpar och gör allt för att hålla sig kvar vid madrassen och för att hålla sig flytande.

På livets hav, alltså i livet, har vi alla lidit skeppsbrott. Vi har hamnat i vattnet mitt i stormen efter att vi misslyckats med något viktigt. Vi syndade mot Gud och gjorde, sa eller tänkte något dumt. Vi led skeppsbrott.

Det är svårt och jobbigt att klara sig och hålla sig flytande speciellt länge i vatten,
till slut blir man så trött av att kämpa att man börjar sjunka.
Vi kanske har något som håller oss flytande och lyckliga för stunden.
Men man orkar kanske inte hålla tag i denna sak så länge eller också börjar även den att sjunka. Enda räddningen ur vattnets vågor är att komma upp ur vattnet.

Vet ni vad som är så underbart och härligt? Jesus står i fören på sin båt och spanar efter de som ropar till Honom och ber dem om hjälp upp ur vågorna. Han vill dra upp dig,
krama om dig och tala om för dig att du är älskad och att dina synder och felsteg är förlåtna. Han vill rädda dig så att också du kan få komma till Himlen. För att Han älskar dig.

”Hos ingen annan finns frälsningen,
och ingenstans bland människor under
himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Apostlagärningarna 4:12

Mikael Manneklint


Har du sagt tack idag?

Har du någon gång funderat på det lilla, men samtidigt väldigt innehållsrika och betydelsefulla ordet ”tack”. Fyra bokstäver som ibland kan vara så svåra att säga.
Jag fick redan som liten lära mig vikten av att säga tack, tacka för maten, tacka när man fick någonting av någon, tacka tomten på julafton när man med lysande ögon fick ta emot det där stora paketet som man under några dagar gått och längtat efter, där det legat under granen och bara väntat på att bli öppnat.

Men när åren går och man kanske glömmer bort att vara tacksam på det där barnsliga sättet som man var när man var liten. Oftast säger man väl tack lite nu och då, men menar man det alltid? Det slinker mest ur munnen som ett bra ord att säga liksom.

Jag satt för några dagar sen i en solstol i skuggan ute på gräsmattan, solen hade börjat gå ner och jag satt där ensam och funderade på allt och ingenting. Bara katten var mitt sällskap som strök sig mot mig samtidigt som han spann allt han kunde. Där i skymningen satt jag tillbakalutad och plötsligt slog tanken mig att: ”Tänk vad du har mycket att tacka för!”, och jag började fundera på allt som jag var tacksam över. Det underbart sköna vädret, det varma vattnet som jag just badat i, min familj som jag hörde lite avlägset i bakgrunden, katten som strök sig mot mig, kläderna jag hade på mig, vänner jag träffat och pratat med under dagen, min röda cykel som jag nyss cyklat en sväng med… osv, osv. Listan kunde göras lång. Jag satt där och blev väldigt tacksam för livet och hur underbart allt egentligen är sommardag i juli. Men så funderade jag vidare och frågade mig själv: ”Tackar jag Gud att jag har det så bra som jag har?”. Gör vi det? Gör du det? Gör jag det? Om jag ska va ärlig så händer det allt för ofta att jag glömmer bort att tacka skaparen bakom allt, han som ger mig livet, han som gör så att världen ser så vacker ut och han som bryr sig om dig och han som bryr sig om mig.

Jag satt kvar en stund i min solstol, katten hade slutat spinna och lagt sig en liten bit ifrån mig i gräset för att vila och solen syntes inte längre över trädkronorna. Där satt jag, precis rakt upp och ner och tackade Jesus för dagen som gick mot sitt slut, tackade för alla upplevelser som jag varit med om under dagen och tackade för att Jesus varit med mig, hjälpt mig, beskyddat mig och helt enkelt funnits där för mig, hela dagen.

Det står i Bibeln i Psaltaren 139:16-18
”Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv,
innan någon av dem började. … När jag vaknar på morgonen
tänker du fortfarande på mig.”

Tänk vad skönt att veta detta, att Jesus bryr sig om dig och mig, hela dygnet igenom,
år från år! Det är verkligen något att tacka för!

Tack Jesus för att du skapat mig precis som jag är, tack för allt du ger mig och för att du bryr dig om mig varje dag! Tack för min familj och mina vänner, tack för hus och kläder, tack för alla mina saker, tack för att jag får gå i skolan, tack för att jag får ha ett jobb, tack för att du finns hos mig!

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber,
tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Fil 4:6

Stunden i solstolen blev en viktig stund för mig, från och med nu ska jag försöka att vara mer tacksam, inte bara till människor utan också till Gud.

Så försök att redan idag vara lite mer tacksam! Sätt dig och fundera på om du har något att vara tacksam över, om du vill, gör en lista och tacka sedan Gud för allt som du fått ihop på listan, jag tror att det kan bli en ganska lång lista! Tänk på att även jobbiga saker kan vara värda att tacka för! Om man aldrig upplever svåra stunder i livet, då lär man sig inte att uppskatta och vara tacksam för alla underbara stunder. Om det alltid skulle vara blå himmel, då skulle man inte uppskatta en ny dag med blå himmel, men om det regnat ett par dagar, då uppskattas verkligen den blå himlen!

Tack för denna dag!

Mathias Manneklint


Jul

Jul, Christmas, Joulu, Navidad, Noël, Kriît- maât, Kertmis, Natal, Weihnachten, Ciddi miilaadiga kristiaanka, det finns många sätt att säga jul på, men har ni tänkt på vad julen egentligen innebär?

Fast man skulle kunna tro det, så är inte julen beroende av julklappar, julgran, tomtar och Tomten, inte heller god mat och ett städat hus.

För visst skulle man kunna fira jul utan allt detta. Tänk dig där du sitter nu i juletid att du plockar bort en julig sak i taget… Bort med julgranen, det blir nog jul ändå, bort med klapparna, det blir faktiskt jul ändå, bort med tomten, julen kommer i alla fall.

Du kan faktiskt plocka bort allt julpynt i hela huset, ända tills du kommer till julkrubban.

För i stallet finns det något du inte kan ta bort, det är inte fåren eller herdarna, inte Josef eller Maria, inte den lilla åsnan. Nej, det enda som man inte kan plocka bort utan att plocka bort hela julen är det lilla Jesusbarnet i krubban. Jesus föddes hit för att rädda dig och mig, och det är hans födelse som man firar under julen. Det viktiga under julen är Jesu födelse och att umgås med familj och vänner, sprida värme och göra någon glad. Göra någon glad kan man göra med julklappar, och det blir varmt och trevligt i huset när julpyntet kommer fram.

Men, när du sitter där på Julaftonskvällen, med ett stilla snöfall utanför i månljuset, mätt och belåten efter julbordet, förväntansfull inför högen med julklappar under den stora gröna granen, när du känner värmen från den öppna spisen och kattens spinnande i knäet, när du ser alla tända ljus och känner doften av tända ljus, pepparkakor och apelsiner, glöm inte bort barnet som ligger där på strå i krubban, kommen ner till jorden för dig och mig.

Det är Guds gåva till oss och det vore väl synd att glömma bort en utav de finaste och vackraste julklapparna som finns. Ta en lugn stund att ”öppna” julklappen du fått av Gud och låt Jesus komma in i ditt hjärta, glöm sen inte att tacka, precis som du tackat för de andra klapparna du kanske får.

Jul, Christmas, Joulu, Navidad, Noël, Kriît- maât, Kertmis, Natal, Weihnachten, Ciddi miilaadiga kristiaanka, det finns många sätt att säga jul på, lika många som det finns sätt att säga jag älskar dig på. Och ett av sätten att säga ”Jag älskar dig” på, är att sända sin son för att födas i ett stall för dig och mig.

Gud älskar dig, och önskar dig en riktigt God Jul.

Mikael Manneklint


Trasdockan

Hon hette Lisa. Hon hade tappat en hel del av håret, ena armen saknades, och på det hela taget hade hon fått ta många hårda smällar. Hon var min syster Barbaras älsklingsdocka.

Hon hade inte alltid sett ut så. Hon hade valts ut med omsorg och getts bort i julklapp av en omtyckt moster som hade fått resa till ett stort varuhus i fjärran för att hitta henne. När Lisa var ung och hade utseendet för sig älskade Barbara henne. Hon älskade Lisa så intensivt att det inte var riktigt nyttigt för dockan. När Barbara gick och lade sig på kvällen låg Lisa bredvid henne. När Barbara åt lunch satt Lisa bredvid henne och åt. Lisa fick till och med följa med ner i badet, de gånger Barbara lyckades komma undan med det. Barbara älskade den dockan så mycket att man nästan kan tala om en farlig förbindelse.

När jag väl fick lära känna Lisa var hon inte särskilt vacker längre. Faktum är att hon var i ett bedrövligt skick. Men min syster älskade fortfarande sin lilla trasdocka. Hon älskade den trasiga Lisa lika mycket som hon hade älskat den nya, fina dockan.

Andra dockor kom och gick. Lisa hörde till familjen. Om du tyckte om Barbara måste du tycka om hennes trasdocka också. Det var ett paketerbjudande.

En gång åkte vi på en lång semesterresa. På återresan, när vi hade kommit nästan ända hem, insåg vi att Lisa inte hade följt med oss tillbaka. Det fanns bara ett alternativ. Pappa vände bilen och vi körde hela vägen tillbaka.

Åren gick och min syster växte upp. Hon växte ifrån Lisa. Logiskt sett fanns det egentligen inget annat att göra utom att slänga henne. Med det hade inte min mamma hjärta att göra. Oändligt försiktigt virade hon in Lisa i lite silkespapper, lade henne i en låda och stoppade undan henne på vinden.

Ytterligare några år gick. Min syster gifte sig och flyttade långt bort. Hon fick tre barn. Hennes yngsta var en flicka som fick namnet Courtney, och som snart kom upp i den åldern då hon ville ha en docka. Det fanns bara ett alternativ. Barbara återvände till sitt föräldrahem, gick upp på vinden och släpade fram lådan. Vid det här laget var Lisa mer trasa än docka. Min syster tog henne till ett docksjukhus och Lisa blev återigen lika vacker på utsidan som hon hade varit i den människas ögon som älskade henne.

När Lisa var ung älskade min syster henne och gladdes åt hennes skönhet. När Lisa blev gammal och trasig älskade hon henne fortfarande. Nu älskade hon inte bara Lisa för att dockan var så vacker, utan hon älskade henne med en kärlek som gjorde Lisa vacker.

Ytterligare några år har gått. Snart är det tomt i boet också hos min syster. Courtney har blivit tonåring. Och Lisa, då? Lisa gör sig redo för nästa låda.

Vi är Guds trasdockor. Han vet allt om hur trasiga vi är, och han älskar oss ändå. Trasigheten är inte vår mest framträdande egenskap längre. Att vara trasig är varken ditt eller mitt öde. Vi är kanske inte så älskansvärda, men vi är ändå inte oälskade.

Det finns en kärlek som skapar ett värde hos det som blir älskat. Det finns en kärlek som förvandlar trasdockor till ovärderliga skatter. Det finns en kärlek som fäster sig vid små, trasiga varelser, av skäl som ingen riktigt kan begripa, och ger dem ett värde som är så stort att det inte kan uppskattas. Det är en kärlek som övergår allt förstånd. Det är Guds kärlek. Det är den kärlek som Gud älskar dig och mig med.

Kärleken är själva anledningen till att Gud skapade oss. Teologerna talar om det faktum att Gud skapade allting av fri vilja, inte för att han var tvungen. Det är en mycket viktig tanke, för det betyder att Gud inte skapade oss för att han kände sig uttråkade eller ensam, eller inte kom på något mer att göra. Gud skapade oss inte för att det behövdes.

Gud skapade oss av Kärlek!

”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son,
för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Joh. 3:16

John Ortberg ur ”Livet är gott!”


Trygg i Guds kärlek

En gång ville jag berätta för mina tre barn om hur de kunde på leva i Guds omsorg och kärlek, så jag berättade handlingen ur en film som heter ”Björnen”. Det är en saga om en liten björn som förlorar sin mamma. Ungen klarar sig, men tittaren vet att hans chanser att överleva på sikt är så gott som obefintliga. Men då händer något oväntat. Den lilla ungen adopteras av en jättelik brunbjörn. Han vakar ständigt över björnungen. Han skyddar den. Han lär ungen att bli björn. Allting som björnpappan gör härmar ungen. Tittaren fyllas av hopp: ungen har en framtid. Han kommer att överleva!

En dag kommer de ifrån varandra. Den lilla björnen kan inte hitta sin pappa någonstans. Ett bergslejon som är ute på jakt ser sin chans. Snabbt och tyst smyger han sig på och står öga mot öga med björnen. Han förbereder sig för att gå till anfall. Den lilla björnen reser sig på bakbenen, lyfter ramarna och försöker sig på ett grymt rytande, men det enda han får fram är ett förskräckt pip. Bergslejonet låter sig inte övertygas. Både ungen och den som angriper honom vet att han kommer att dö.

Kameran fokuserar på bergslejonet, som plötsligt antar en skrämd uppsyn. Han slutar väsa, vänder sig om och slinker iväg.

Kameran zoomar ut och vi ser det vi inte visste fanns där: vi ser det som den lilla björnen inte ser. Bakom den lilla björnen står den stora, på bakbenen, och förbereder sin väldiga kropp på att rädda sonen med ett enda slag. Stora ramar. Vilda morranden.

Då förstår vi. Den lilla björnen har ingenting att oroa sig för. Trots att ungen inte kunde se eller höra honom var pappan där hela tiden. Skogen var en fullkomligt trygg plats att vara på för den lilla ungen. Man kunde lita på pappan, också när han verkade frånvarande.

Den berättelsen är sann också för dej och mej. Du kommer att ta risker i livet, och du kommer att stöta på svårigheter. Det hör till när man lever och växer, så är det bara. Ibland när du är rädd frestas du kanske att tro att du är ensam. Du kanske tror att ingen ser dej eller bryr sig om dej, att du är utlämnad till dej själv.

När det händer vill jag att du ska tänka på björnen. Kom ihåg att någon vakar över dig. Du kanske inte ser eller hör honom, men du är aldrig utom synhåll för honom. Du är aldrig så långt borta att hans omsorg inte når dej.

”Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i Hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen kan inte skada dig om dagen, inte månen om natten.Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.”

Psaltaren 121:3-8

John Ortberg ur ”Livet är gott!”


Utelåst

Har du någon gång blivit utelåst? Kommit hem och funnit att dörren är låst?
Det blåser kallt regnet piskar i ansiktet och du fryser så du skakar.

Jag kan tänka mig att man går runt huset i mörkret och ser hur det lyser i fönstren.
Man längtar att få komma in. Komma in och få känna glädjen och tryggheten inomhus.

Utan att tänka på det så knackar du på dörren. Inte för att det skulle vara någon hemma men man vet ju aldrig…

Efter ett ögonblick öppnas dörren och du får komma in och värma dig,
kanske äta och umgås med den som öppnade.
Jesus går just nu runt ditt hus, ditt hjärtas hus. Han längtar oerhört mycket efter att få komma in i ditt liv, ditt hjärta och bli din vän.

En vän som du kan lita på i alla väder som älskar dig och som aldrig sviker.
Bibeln säger att Jesus vill ha gemenskap med dig och att han älskar dig.
Så öppna ditt hjärtas dörr och låt honom få komma in!

Jesus säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”

Uppenbarelseboken 3:20

Mikael Manneklint

Statistik
Totalt antal besökare:
Unika besökare idag:
Besökare online just nu: